Akvarell 25 x3 5,5 cm, inklusive ram 65 x 80 cm. Signerad Gunnar Hallström. Utförd 1921.
Påskrift på ramens baksida: "Gunnar Hallström Upsalavår, 1921"

Motivet skildrar Valborgsmässofirandet (sista april) i Upsala, då studenterna på kvällen har tågat upp med fanor och standar till Slottet för att sjunga in våren. Denna tradition började redan 1823. Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann (1790-1851) hade ett år tidigare, 1822, skrivit musiken till ”Vårsång” (text av Carl Fredric Dahlgren), mer känd som ”Våren är kommen”, för att framföras i samband med Valborgsmässofirandet i Slottsbacken 1823.

I det nu aktuella verket ansluter Gunnar Hallström till det blåmåleri som hade initierats av Karl Nordström och förädlats av Eugène Jansson. Gunnar Hallström i sin tur går ännu ett steg längre, när han med sin flödiga penselföring löser upp motivet och därmed förstärker känslan av liv och rörelse i bilden. Den imponerande ljusskildringen, med de i fjärran lysande vårdkasarna och himlens i det närmast norrskensliknande ljusspel, tillför ett inslag av expressionism som spelar mot förgrundens mjukt impressionistiskt återgivna folkhav.

”…känner du starkt och tydligt detta – hvad du har af idéer – af rika svenska ämnen. Glöm ej att göra af detta till ditt land – se det mer och mer tydligt som särskild nordisk egendomlighet – tröttna ej att predika det. Lef och arbeta – arbeta – arbeta. Släpp aldrig naturen – älska dig i in i den mer och mer.” (Gunnar Hallström)

Talar man om den nordiska nationalromantiska sekelskifteskonsten, vars särpräglade uttryckssätt i dag alltmer uppmärksammas internationellt, finns det ett namn som mer än något annat förkroppsligar andan i denna unika konströrelse. Gunnar Hallström var nordbo, inte bara i sin konst och i sitt sätt att uttrycka sig, utan också med hela sin levande och intensiva känsla. Redan under sitt första år på Konstakademien 1893 bildade han tillsammans med några akademikamrater ett S:t Lukasgille, där man började prata om ett nationellt program för konsten. Hallström tecknade gillets mål i ett tal:

”Hvad är målet? Jo, att vi tillsammans odlande och förädlande våra tankar och vår fantasi skulle kunna åvägabringa en medveten svensk konst… Sökom efter det svenska lynnet, den svenska naturen och det svenska folklifvet sådant det finnes i saga och sång och sådant det ännu lefver i bygd och ödemark, i det friska pulserande lifvet…”

Under åren på Konstakademien, 1893-97, tilldelades den mycket talangfulle Gunnar Hallström ett flertal priser, medaljer och stipendier. Han kom också att få en stor betydelse för en av sina akademikamrater, John Bauer, vilken fick sina första impulser till det som skulle bli hans inriktning, när han 1894 fick se de utkast och sagoteckningar som Gunnar Hallström gjort. Bauer erkände själv att de fängslade honom starkt. I överensstämmelse med sin konstnärliga övertygelse försökte Gunnar Hallström helt lojalt sluta sig till Konstnärsförbundet, men stöttes snart tillbaka eftersom han tyckte att medlemmarna var ”mera akademiska än akademien själv” och dessutom inte kunde låta bli att i det flesta fall se svensk natur och svensk kultur genom franska glasögon. Då han inte heller trivdes med att gå i flock med andra, fortsatte han sin strävan ensam. Tidsandan var också sådan att det ansågs vara i ensamheten, utan påverkan från andra, som konstnären kunde uträtta storverk. Denna övertygelse framträdde även inom litteraturen, exempelvis i August Strindbergs ”I hafsbandet” från 1890. Så länge han levde var och förblev Gunnar Hallström en obotlig drömmare och känslomänniska fastän aldrig sentimental eller gråtmild utan alltigenom kraftfull i högsta grad.