Gouache och blyerts på papper, 23,3 x 20,3 cm, inklusive ram 45 x 42 cm. Monogramsignerad och daterad IA 02.
Med påskrift på bakstycke: ”Svarttjärn, Torsby Fryksände målat av Ivar Arosenius”.

A tergo studie av skogsdunge.

PROVENIENS
Uppsala Auktionskammare, Klassiska, 16 juni 2020, kat. nr 85.

Motivet är hämtat från sjön Svarttjärn i Fryksände socken norr om Torsby i Värmland.

Sommaren 1902 reste Arosenius tillsammans med vännen och blivande svågern, arkitekten och möbelformgivaren Ernst Spolén, från Göteborg till dennes föräldrahem i Torsby, Värmland. Spolén skulle 1906 gifta sig med Ivars syster Ingegerd. I bohemkretsen i Göteborg fanns även kvinnliga artister, däribland skådespelerskan Ester Sahlin (1881-1959). Med sin uppsluppna, positiva personlighet blev hon en motvikt till gruppens destruktiva sida och vann flera av de manliga medlemmarnas hjärtan. Men det var med Arosenius hon inledde en relation. Under den tid de två var ett par och ytterligare en tid därefter, var Ester Sahlin Arosenius mest återkommande motiv. Både i relationens goda och svåra stunder avbildades hon, ömt kärleksfullt eller kallt och bittert. Målningarna av ensamhet som kärlekslängtan skapades nästan uteslutande under Arosenius relation med Ester Sahlin åren 1902 och 1903. Visuellt föreställer det aktuella konstverket en skogstjärn. Med kännedom om Arosenius inre känsloliv under denna period i hans liv, får motivet emellertid en annan, mer djupliggande betydelse.Under sin vistelse i Torsby sommaren 1902 målade Arosenius akvarellen Värmland och Skåne, hans mest typiska bild av kärlekslängtan, den efter den onåbara kvinnan. Bilden, vilken föreställer Arosenius och Ester Sahlin, skickades från Värmland med brev till Sahlin som vid tidpunkten befann sig i Skåne. I målningens förgrund avbildas Arosenius som halvliggande och gråtande sträcker ut sin hand mot Sahlin. Hon befinner sig emellertid på andra sidan ett vatten och vandrar bort ifrån konstnären, tillsynes utan att se honom. I bilden uppvisas vattnet som en markör för avstånd på ett mycket tydligt vis. Avståndet dem emellan förstärks ytterligare av texten, på strandkanten där Arosenius befinner sig, ”Värmland" och på Sahlins sida ”Skåne". Arosenius strand ligger i skugga och är bevuxen av tistlar och nässlor, själv är den gråtande konstnären klädd helt i svart. Sahlin däremot vandrar över en blomsterfylld äng som badar i sol. Hennes röda klänning blir i bilden till en kärlekssymbol. De vita näckrosor som växer vid strandkanten där Sahlin står är ännu en intressant detalj. Den vita näckrosen kunde ha flera olika betydelser i det symbolspråk som växte fram inom 1890-talets symbolistiska tradition. Den vanligaste innebörden, och den som allra bäst bidrar till förståelsen av detta verk är näckrosen som en symbol för en sexualitet knuten till den kvinnliga dragningskraften. Infogandet av näckrosorna i bilden innebär således att den kärlekslängtan som skildras inte bör ses som rent andlig utan även med en erotisk underton. I bilderna av ensamhet som kärlekslängtan och som utsatthet uttrycks ofta en hopplöshet och en oförmåga till kontakt med starkt släktskap till författaren Gustaf Fröding. Utanförskapet Fröding uppevde blandas hos Arosenius med Friedrich Nietzsches geniideal där utanförskapet blir en nödvändighet och en stolthet. Nietzsches påverkan märks tydligast under första delen av Arosenius bohemtid, åren fram till och med 1903, medan influenserna från Fröding kvarstår genom hela konstnärskapet.