Olja på duk, 76 x 91 cm, inklusive ram 100 x 110 cm. Signerad och daterad Bruno Liljefors 1919.

PROVENIENS
Inköpt direkt från konstnären, därefter i privat ägo.
Bukowskis, Stockholm, 27 maj 2008, kat. nr 142.
Åmells konsthandel, Stockholm.
Svensk privatsamling.

LITTERATUR
Bo Lindwall och Lindorm Liljefors, Bruno Liljefors, 1960, avbildad sid. 139.

Bruno Liljefors målade inte människor, han målade djur. Han målade djuren med en alldeles särskild känsla, kunskap och ärlighet. Han lät deras innersta väsen komma till tals och han porträtterade dem i deras eget hem. Ingen annan svensk konstnär har, vare sig förr eller senare, kommit i närheten av att kunna måla djur såsom Liljefors kunde. Katten var nog det djur som Bruno Liljefors allra mest förknippade sig med. Som ung gosse hade han själv varit sjuklig, liten och klen. Han satt ofta och ritade, funderade och studerade olika djur i sin närhet. Han imponerades av katternas anatomi och de blev hans fysiska ideal. Så började han själv att träna sin kropp och promenerade ständigt i naturen, med tiden blev han en sann atlet. Liljefors förstod att för att kunna skildra djuren på dess rätta sätt, i deras egen miljö och rätta sammanhang, måste han ta sig till dem på deras egna villkor. Som betraktare blev han som djuret själv, sakta smygande under skogens grenar, krypande över stock och sten och länge liggande i vassen väntande på det rätta tillfället. Det är också detta perspektiv han använder i sina kompositioner som blir till djärva utsnitt ur verkligheten. När Liljefors återvände till hemlandet från Frankrike under slutet av 1880-talet slog han sig ner i Kvarnbo utanför Uppsala där han huvudsakligen fann sina motiv till de tidiga decenniernas finstämda skildringar. Det var också nu som katten Jeppe kom in i hans liv och om deras första möte berättar konstnären i ”Det vildas rike”:

”Jag kom en gång som ung hem från jakten med en tjäderhöna som jag skjutit. Jag låg inackorderad i en bondstuga. En liten kattunge lekte på golvet dit jag kastade tjäderhönan. Först sprang han som en blixt under sängen men var strax därpå ute igen, gick varsamt fram och tog så resolut tag om halsen på henne och drog den tunga fågeln med sig baklänges in under sängen. Kattungen var just den typ jag tyckte om, jordgrå med mörkare tvärstrimmor och intet vitt. Då jag flyttade fick jag katten som gåva med mig och vi blevo sen oskiljaktiga.”
Katten Jeppe blev sedan alltså inte bara Bruno Liljefors katt utan också hans bästa vän. Flera av Liljefors främsta alster är skildringar av Jeppes vardagliga äventyr i den uppländska naturen och Liljefors utvecklades snart till en av sin samtids mest lovande och nyskapande konstnärer som lyfte det svenska måleriet till nya höjder, en av friluftsmåleriets främsta uttolkare. Till sitt livsverk gjorde Liljefors att skildra vår svenska flora och fauna på det mest initierade och innerliga sätt. Han blev ett med naturen, levde och verkade nära, så nära man bara kan som människa. Med sin snabba penselföring fångade och förevigade han förbluffande scener med en suverän detaljrikedom. Katten Jeppe blev hans tillgivne vän och ständiga skugga: ”Han följde mig i skogen som en hund. Han gjorde som en sådan glädjesprång omkring mig då jag tog bössan från väggen. När han kände sig lat brukade han ta ett vigt hopp upp på min axel – även när jag var i full marsch – och lägga sig omkring nacken på skuldrorna. På natten låg han på täcket vid fötterna och kom då och då spinnande och strök sig mot min hals för att konstatera att det var all right. När jag ibland reste bort, brukade han vid hemkomsten möta ett par kilometer hemifrån och ledsaga mig.”

Katten i den härligt prunkande blomsterängen i auktionens målning uppvisar stora likheter med Jeppe, om än det är osäkert om det verkligen är han som här är porträtterad då målningen är daterad 1919. Kanske är det en ny liknande katt som kommit in i Liljefors liv, eller kanske är det en härlig minnesbild av den goda vännen som för alltid betydde så mycket för honom. För Liljefors blev det naturligtvis en stor förlust när Jeppe lämnade jordelivet, om sina känslor delade han med sig till sin gode vän Zorn: ”Tänk dig att min vackra modell ”Jeppe”, katten, som jag höll af t.o.m. mer än räfungen som insjuknade och dog för mig alldeles nyss. Jag rigtigt sörjer det ädla djuret. Det var ingen vanlig katt må du tro. En half gång så stor som en vanlig katt, athletisk – muskelaturen i synnerhet på bogarne skimrade genom pelsen – men en sådan hederskatt skall du tro!”. Klart är oavsett att auktionens målning var av stor betydelse för Liljefors själv då den hängde bredvid honom i hans ateljé, placerad precis bredvid staffliet i ögonhöjd. Smygandes genom det höga gräset rör sig katten framåt, kanske har den spanat in någon småfågel, mus eller sork, blicken är målmedvetet sökande. Det är ljuv sommar och ängen har fyllts med blommor av lysande gul käringtand och prästkragar och idyllen synes fullkomlig. Men naturligtvis är katten alltid redo – lurpassar på lämpligt byte och är blixtsnabb att slå till närhelst det lyckliga tillfället infinner sig.