Olja på duk, 147 x 115 cm, inklusive ram 170 x 135 cm. Signerad och daterad E. Sparre Paris 1891.

PROVENIENS
London, Christie’s, Scandinavian Pictures, Drawings, Prints and Sculpture, 29 mars 1990, kat. nr 228 som ”At the Piano” Privat samling, Sverige

LITTERATUR
J. Nordling, Emma Sparre, i Idun, 23, 6 juni 1890
J. Nordling, De kvinnliga artisterna på Valand, Idun, 28, 10 juli 1891
E. Sjöstedt, Svenskarna i Paris. H. Cavling, Paris, 1900, sid. 450
J. M. Liljas, The musical salon in Falun: a study of the bourgeois salon as a pedagogical environment, 2013
E. Öhrström, Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige, 1987
A. Nettelblad, Reception av Helena Munktells kompositioner. Konserter och musikrecensioner, 1885-1921, 2020

Verket, målat i Emma Sparres ateljé i Paris, föreställer med troligtvis den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar (1871–1927), då tjugo år gammal. Både hans ansiktsdrag och hans karakteristiska händer med långa, smala fingrar uppvisar slående likheter med hans framtoning i ett porträtt av Robert Thegerström (1857–1919), målat år 1900, där han avbildas spelande på en flygel, trots att han där är tio år äldre (Nationalmuseum Gripsholm NMGrH 2143) (se fig.). Kvinnan som står bakom pianot är möjligen avsedd att föreställa Emma Sparres syster, sångerskan och tonsättaren Helena Munktell (1852–1919), en framstående gestalt i svenskt kulturliv. Sparres ateljé i Paris var en samlingsplats för konstnärer och societetsliv, där ett rikt salongsliv med musikaliska soaréer och framträdanden blomstrade. År 1892 framfördes Helenas opera In Firenze, komponerad 1889 – den första opera skriven av en svensk kvinna – i systerns ateljé i en reducerad version med Helena vid pianot. Helena Munktell var nära vän och kollega med tonsättaren Elfrida Andrée, vars syster Fredrika, operasångerska, var gift med Oscar Fredrik Stenhammar, farbror till Wilhelm Stenhammar. Våren 1891, då det aktuella verket tillkom, komponerade Stenhammar en ballad för en röst och piano, Florez och Blanzeflor, med libretto av Oscar Levertin. I den aktuella målningen är det nästan som om man kan höra Stenhammar framföra detta verk. Texten börjar:

När aftonrodnan sin rosenkorg tömde
i den flyende dagens spår,
och maj i sitt vårliga töcken gömde
all hagtornens blomstersnår,
om blommas och vitblommas kärlek jag drömde,
om Florez och Blanzeflor.

Emma Sparre, född Munktell, och hennes yngre syster Helena föddes på Grycksbo herrgård i Dalarna som de yngsta av nio barn till Henrik och Augusta Munktell. Deras far, affärsman, var en mycket begåvad amatörmusiker. I en tid då flickors utbildning inte prioriterades var situationen den motsatta i familjen Munktell, där alla barns intressen, oavsett kön, uppmuntrades och stödjades. Konst och musik var ständigt närvarande i hemmet, och flera av barnen kom att ägna sig åt konstnärliga yrken. Lärare rekryterades ofta från de vintersalonger som modern anordnade i familjens våning i Stockholm, där landets ledande musiker och konstnärer deltog. Efter faderns förtida död flyttade familjen permanent till Stockholm, där Emma fick möjlighet att studera vid Konstakademien. Endast 19 år gammal gifte hon sig med kaptenen och konstnären friherre Carl Axel Ambjörn Sparre. Med stöd från både maken och modern fortsatte Emma sin utbildning i Düsseldorf, Rom och slutligen Paris, där hon studerade för Gustave Courtois och Pascal-Adolphe-Jean Dagnan-Bouveret. Hon ställde ut på Salongen och erhöll hedersomnämnande vid världsutställningen 1889. År 1890 målade hon sitt mest kända verk, Découragée, som föreställer en kvinnlig konstnär i modlöshet vid sitt staffli bredvid en skulptur av Venus de Milo, konstens ideal (se fig.). Målningen visades på den nya Salongen och fick stort erkännande i fransk press. År 1891 deltog hon i den banbrytande utställningen med svenska kvinnliga konstnärer på Valand i Göteborg.

Emmas syster Helena Munktell utbildade sig först till sångerska och pianist, men blev främst tonsättare. Liksom flera av sina svenska kvinnliga kollegor valde hon att utveckla sina färdigheter i Paris, där hon studerade piano för Théodore Ritter, en tidigare elev till Liszt, och komposition för Émile Durand, Benjamin Godard och Vincent d’Indy, den ledande läraren inom den nya franska musiken. År 1887 återupptog hon kontakten med d’Indy, som gav henne undervisning i orkesterkomposition, vilket lade grunden för hennes fyra symfoniska verk. År 1890 hade d’Indy utsetts till direktör för Société Nationale de Musique, institutionen som främjade ny, seriös fransk musik. Detta gjorde det möjligt för Munktell att debutera flera av sina verk i föreningens konsertserie, 1895 Bränningar och 1899 Isjungfrun (Vision polaire). År 1911 fick hon sitt enda officiella kompositionsuppdrag: en kantat till invigningen av Svenska kyrkan i London. Ytterligare erkännande från svenskt musikliv kom 1915, då hon invaldes i Kungliga Musikaliska Akademien. Hon var initiativtagare till Föreningen Svenska Tonsättare, grundad 1918.

Systrarna Munktell hade djupa rötter i Dalarna där de växte upp. Efter skilsmässan från sin make återvände Emma till Sverige och bosatte sig i Sjurberg utanför Rättvik, där hon 1897 lät uppföra ett hus ritat av arkitekten Carl Gustav Améen i nationalromantisk stil, som hon kallade Solgården (byggnadsminne sedan 2001). Genom åren hade hon många berömda gäster, bland andra författaren Selma Lagerlöf och konstnären Anders Zorn. Hennes dotter Märtha och hennes make, generalmajor John Améen, en kusin till Carl Gustav Améen, lät bygga ett hus i samma område kallat Tånggården (1908 köptes det av den berömde arkitekten Isak Gustaf Clason, som byggde om det i nationalromantisk stil; idag är det byggnadsminne). År 1901, medan hon ännu bodde i Paris, lät även Helena Munktell uppföra ett hus i samma område, känt som Furuhof. Efter sin återkomst till Sverige 1910 tillbringade hon vintrarna i Stockholm och somrarna i Dalarna. Där komponerade hon sina två sista symfoniska verk, Dalsvit (1910) och Valborgsmässoeld.

Kompletterande bilder:
Wilhelm Stenhammar vid pianot, Helena Munktell, Emma Sparre runt 1891. (bild från KB:s samlingar).