Blyerts och brun tusch på papper, 16,8 x 13,2 cm, inklusive ram 40 x 33 cm. Utförd i Rom.
På baksidan antecknad ”Eichhorns saml. nr 2005”.

PROVENIENS
Christopher Eichhorn (1837–1889).
Hans auktion, Bukowskis, Stockholm, januari 1891, ”Qvinlig bröstbild i profil mot vänster”, inköpt av bankdirektören, konstnären och musikern Rudolf Gagge (1834–1912).
Hans auktion, Bukowskis, Stockholm, 1912, del av nr 679.

LITTERATUR
(Jämför med) Bengt Rapp, Jonas Åkerström. Ett gustavianskt konstnärsöde, 1998, sid. 25

Åkerström var den förste konstnär som tilldelades akademiens stora guldmedalj, instiftad av kung Gustaf III år 1773. Utmärkelsen gav honom rätt till sex års betalda studier utomlands. Som stipendiat vid Kungliga Akademien reste Jonas Åkerström till Rom den 28 juli 1788, där han kom att stanna fram till sin död 1795. Före sin avresa hade han fått en gedigen utbildning i klassisk ikonografi och nyklassicistisk teori av sin lärare vid akademien, Johan Tobias Sergel, samt av Louis Masreliez, den ende utöver Sergel som ansågs tillräckligt kunnig för att undervisa i dessa ämnen. Från maj 1788 fram till sin avresa var Åkerström Masreliez’ assistent i samband med arbetet med inredningarna i Kungliga slottet i Stockholm.

Sergel hade stora förhoppningar på sin tidigare elev. När han 1793 fick se prov på vad Åkerström åstadkommit i Rom blev han inte besviken (stipendiater utomlands var skyldiga att skicka hem prov på sina arbeten). Den 12 juli 1793 skrev Sergel till Gustaf Mauritz Armfelt, som just anlänt till Italien som ny svensk minister:

”Åkerström har just skickat hem charmanta tavlor i den rätta antika stilen med skön kolorit och korrekt teckning. Enligt mitt omdöme kommer han att bli vår främste svenska historiemålare i tävlan med nu levande artister.”

På grundval av de verk Åkerström sände hem från Rom till Akademien invaldes han som ledamot den 24 januari 1794. Den unge konstnärens liv fick ett abrupt slut vid 36 års ålder då han avled i lunginflammation i Rom. Många sörjde hans för tidiga bortgång, och den allmänna uppfattningen var att Sverige hade förlorat en av sina mest begåvade konstnärer. I ett brev till konstnären Adolf Ulrik Wertmüller i New York, daterat Stockholm den 19 februari 1796, skrev arkitekten och hovintendenten Carl Fredrik Sundvall:

”De svenska konsterna hava nyligen gjort en mycket stor förlust på historiemålningens område genom Åkerströms död, som inträffade i Rom under november månad. Denne man var född målare. Han hade gjort förvånande framsteg under sin vistelse i Rom, begåvad som han var med en tvivelsutan stor talang och med de lyckligaste förutsättningar som konstnär.”

En helt annan uppfattning framfördes av Lorenzo Hammarskiöld (1795–1827), född samma år som Åkerström dog. I sina Utkast till de bildande konsternas historia. Föreläsningar (1817) var han kritisk mot koloriten i Åkerströms målningar, som han ansåg vara ”osvensk”, en syn starkt präglad av de nationalistiska strömningar som följde efter Götiska Förbundets bildande 1811. I en recension av en utställning med gustaviansk konst i Stockholm 1871 vid Konstföreningen (Konstföreningens historiska utställningar, 1872, s. 68 f.) framhöll däremot Christian Eichhorn, i vars samling denna teckning ingick, Åkerströms unika färgsinne – en uppfattning som sedan dess blivit allmänt accepterad.