CARL FREDRIK AKRELL (1779-1868) & JOHAN HOFGREN (1778-1838), ett par jord- och himmelsglober av bordsmodell, stockholmsarbeten i Karl Johan, anonymt utgivna 1824, legenden med texten JORD-GLOB Utgifven 1824 respektive HIMMELS GLOB utgifven år 1824, jordgloben med delvis kolorering av Grönland, Nord- och Sydamerika, himmelsgloben med kolorerat himlavalv i blått, meridianbåge och timcirkel av mässing, originalstativ i mahogny med svärtade detaljer och pressade mässingsbeslag i form av fleuronger, horisontringar med kalendrar för månader och stjärntecken, uppburna av halvsfäriska stöd på centralfot, tripodformade fotavslut med cabriolformade ben, globernas diameter 26 cm, höjd inklusive ställ 52 cm

PROVENIENS: Familjen Reventlow.

LITTERATUR:
Einar Bratt: En krönika om svenska glober, Uppsala 1968, sidan 162ff, här uppges editionen från 1824 föreligga i ett fåtal exemplar, sidan 169, jämför avbildad identiskt exemplar av himmelsgloben i Nordiska Museets samlingar, sidan 222, se bilaga över det svenska beståndet av Akrell & Hofbergs glober. Enligt Bratts inventering av jordglobar i svensk samling 1966 fanns två par jord- och himmelsglober i privat ägo, samt en av vardera i två skilda privata samlingar. Två himmelsglober återfanns i Nordiska Museet respektive Läroverket i Visby.

År 1758 bildades i Uppsala "Cosmografiska Sällskapet" som till allmänhetens tjänst skulle utarbeta och tillverka kartor och glober. Den som fick uppdraget att tillverka globerna blev den svenska globografiens fader Anders Åkerman (1721-1778), verksam vid Uppsala Vetenskapssocietet som gravör. Globerna tillverkades i papier-maché, drogs över med gips som putsades innan den graverade kartan applicerades. Stativen till globerna snickrades i Åkermans verkstad. Den som ägnade sig åt globografi kom även i kontakt med geografi, kartografi, astronomi och meteorologi. Globerna betraktades som kulturella bildningsfaktorer och det ingick i en ung ädlings kunskapsbank att kunna läsa av en glob. Redan år 1690 gav Åke Claesson Rålamb ut "Adelig Öfnings Fierde Tom: Usus Globorum Det är: Den nytta man hafver af Globerne uthi Astronomien och Geographien", den första svenskspråkiga skrift som avhandlade vetenskapen globografi.
År 1778 kom globverkstaden att flyttas från Uppsala till Stockholm i samband med Anders Åkermans död. Till ny globograf och Åkermans efterträdare utnämndes Fredrik Akrel (1748-1804), gravör vid Vetenskapsakademien. Verkstaden kom att, som statlig egendom, ställas under akademien uppsikt. All verkstadsutrustning och färdiga tryckplåtar till Åkermans samtliga utgåvor av glober kom att ingå. Akrel fortsatte utgivningen av glober bärande Åkermans namn i legenderna men med tillägg av sitt eget. Dock gav Fredrik Akrel ut nya utgåvor av glober med början år 1779, då nya uppgifter tillfördes kartorna efter de stora upptäcksresorna på 1760- och 70-talen, bland annat upptäckten av Australien.
Efter Fredrik Akrels död 1804 fortsatte sonen Carl Fredrik Akrell (1779-1868) arbetet med tillverkning av glober och tog därmed över den gamla Åkermanska verkstaden, fortfarande under Kungliga Vetenskapsakademiens insyn. Ingenjören Johan Hofgren (1778-1832) var akademiens matematiska instrumentmakare under åren 1816-1832, och var delaktig i arbetet med glober mellan 1817-1824.
Akrell antogs som ung till auskultant vid lantmäterikontoret, men övergick 1794 till fortifikationen, där han 1796 befordrades till konduktör. Han deltog därefter under Eric Nordewalls ledning i arbetena vid Trollhätte kanal och slussverks byggnader och tjänstgjorde en tid som fortifikationsbefälhavare vid befästningsarbetena i Stockholms skärgård. 1806 befordrades han till löjtnant vid den av Gustaf Wilhelm af Tibell inrättade fältmätningskåren. Han invaldes samma år i Krigsvetenskapsakademien och befordrades 1806 till kapten i armén och förordnades till informationsofficer vid Karlberg, med föreläsningskyldighet i fortifikation, ett uppdrag som han innehade i närmare 20 år.

Vid svenska arméns sammandragande 1812 befordrades Akrell till överadjutant vid tredje arméfördelningens stad, men förflyttades 1813 till samma plats vid norra tyska arméns generalstab. Under kriget deltog han med utmärkelse i slagen vid Gross-Beeren, Dennewitz, och Leipzig. I slaget vid Leipzig träffades han i bröstet av en muskötkula, som sedan följde honom livet igenom som berlock vid hans urkedja. Efter samma batalj utnämndes han till riddare av Svärdsorden, och befordrades under fälttågets fortgång till major och överstelöjtnant samt erhöll medaljen För tapperhet i fält. 1819 upphöjdes han i adligt stånd och befordrades, efter att ha förrättat brigadchefstjänst vid fältmätningsbrigaden 1828 till överste i armén. Då samma brigad 1831 ombildades till en särskild kår under namnet Topografiska kåren, blev han dess första chef och året därpå generaladjutant.