Signerad på sockel Nils Eric Santesson, patinerad gips. H. 71 cm.

4 januari 1907 blev han gripen för homosexuell otukt och 21 januari dömd till tio månaders straffarbete i ett sedlighetsmål. Lagen mot homosexuella handlingar tillämpades vid denna tid tämligen sällan. Att Santessons fall resulterade i rättegång berodde på de tragiska omständigheterna, där en 22-årig tenngjuteriarbetare försökt ta sitt liv och i ett självmordsbrev ställt till föräldrarna anklagat Santesson för att ha förstört honom till kropp och själ. Självmordsbrevet hamnade hos både polisen och pressen.
Många tog avstånd från Santesson, inklusive delar av hans stora homosexuella bekantskapskrets som var rädda att bli förknippade med honom. När han 1919 återkom till Stockholm pekade skandaltidningen Spegeln fort ut honom. Han kände sig påpassad och var rädd för att bli förknippad med lösa sexuella kontakter. Hans nedskrivna sista vilja visar en bitterhet och hans dagboksanteckningar en avund inför andra homosexuella, ibland mycket välkända personer, som ägnade sig åt mycket mer lättvindigt homosexuellt sexualliv än han själv men inte blivit offentligt skandaliserade.
De flesta tidningar skrev om sedlighetsmålet i dömande ordalag men straffet sågs också på många håll som orimligt hårt. Skandalen startade en diskussion kring lagstiftningen om homosexuella handlingar. Två tidningsmän som själva var homosexuella, Georg Lundström i tidningen Figaro och Victor Hugo Wickström vars text publicerades i hans egen Jämtlands-Posten samt några andra landsortstidningar yttrade sitt stöd för Santesson, Lundström under sin vanliga pseudonym Jörgen och Wickström anonymt.#16 Psykiatern Frey Svenson skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han krävde att homosexuella handlingar helt skulle avkriminaliseras, vilket var första gången denna tanke marknadsfördes i skrift.
Tidningarnas stora intresse för fallet Santesson ledde till att det tämligen nya ordet homosexualitet blev spritt och välkänt. Genom att Santesson förklarade sig ha förstått att han var homosexuell efter att 1900 ha läst Krafft-Ebings medicinska bok Psychopathia sexualis blev detta verk om sexuella avvikelser mer känt i Sverige, ett steg på vägen mot förändrad syn på homosexualitet på så sätt att fokus flyttades från handlingarna, som setts som syndiga och lastbara, till människan bakom som mer och mer uppfattades som sjuk men beklagansvärd.