Väggrelief, blandteknik (järnplåt och trä monterad på plywood), 81 x 60 cm inklusive ram av konstnären 97 x 86 cm. Signerad arman a verso samt signerad och numrerad 13/99 på etikett a tergo. Utgiven av Harlen Associated Limited, utförd 2003.

LITTERATUR
Marc Moreau and Denyse Durand-Ruel, Arman. Catalogue Raisonné des Multiples I, Paris 2014, no. 33.

PROVENIENS
Bukowskis Auktioner Stockholm
därefter i betydande konstsamling.

Cavaquinhon är ursprungligen ett portugisiskt stränginstrument med fyra strängar och är ursprunget till ukulelen. Cavaquinhon ser ut som en liten gitarr. Konstverket ”Cavaquinho” av Arman, skapat 2003, är en skulptural komposition med flertal miniatyr-gitarrliknande former arrangerade i lager på lager, överlappande varandra.

Tillverkat av järn och trä är varje instrumentkropp återgiven i varma, jordnära toner, som kontrasterar mot en mörk bakgrund. De upprepade instrumenten, med sina halsar och band i olika riktningar, förmedlar rörelse och rytm, vilket påminner om musiken själv. Detta verk exemplifierar Armans fascination för musikinstrument som motiv, där han använder upprepning och assemblage för att fira essensen av ljud och rytm i visuell form, vilket framkallar ett livligt, harmoniskt samspel.

Fernandez Arman (1928-2005) flyttade efter studenten till Paris för att studera arkeologi och orientalisk konst. Efter att ha återvänt till Nice 1953 ägnade han sig i stället åt abstrakt konst och började samarbeta med Yves Klein, vilket kom att att få stor betydelse för hans konstnärliga utveckling. Efter ett tryckfel i en utställningskatalog på legendariska Galerie Iris Clert i Paris, där bokstaven "d" hade fallet bort från hans namn, beslutade Arman att han hädanefter skulle signera sina verk med endast "Arman".

I slutet av 1950-talet påbörjade han sina skulpturer, först serien Accumulations med vardagliga föremål och därefter Poubelles bestående av skräp.

1960 var Arman med och grundade gruppen Nouveau Réalisme tillsammans med bland andra Jean Tinguely och Daniel Spoerri. Senare anslöt César, Niki de Saint Phalle och Christo. Gruppen opponerade mot den informella konsten och blev den franska motsvarigheten till engelsmännens och amerikanernas popkonst.

Under 1960-talet reste Arman till New York för första gången där han ställde ut på såväl Cordier-Warren Gallery som MoMA. Han fortsatte att utforska skulpturen genom olika serier som Coupes (sågade och skivade objekt), Colères (sönderslagna och trasiga objekt), Combustions (brända objekt) och Inclusioni (assemblage av objekt inneslutna i polyester resin).

De kommande åren visades Armans verk både på Stedelijk Museum, Amsterdam (1964) och på Venedig-biennalen (1968). På 1970-talet skapade han assemblage med cement och bildelar i ett samarbete med Renault. 1973 blev han amerikansk medborgare då han flyttade till New York.

Under de sista tjugo åren av hans liv fortsatte Arman att arbeta med olika material och tekniker. Han har utfört flera monumentala verk som till exempel bronsverket "A la République" (1984) i Palais de l'Élysée, Paris och verket "Espoir de Paix" (1995) i Beirut, ett assemblage med cement och tanks. Det är fortfarande världens största skulptur.

Arman avled 2005 i New York. Under sin livstid genomförde han närmare 500 separatutställningar. Hans verk ingår idag i samlingar på bl.a MoMA NYC, The National Gallery of Art Washington DC, Tate Modern London, Musée d'Art Moderne et d'Art Contemporain Nice samt på Moderna Museet i Stockholm.