Olja på duk, 58 x 65 cm, inklusive ram 59,5 x 66,5 cm. Brev från Staffan Hallström där målningen omnämns medföljer verket.

”Själva irrandet efter min sökta bild finns liksom kvar i målningen och med i bilden på ett sätt som känns viktigt för mig. Ett fullföljt arbete är för mig egentligen en oerhörd förmätenhet.”
Med citatet ovan, av Staffan Hallström (ur Oscar Reuterswärds bok, från Bonniers små konstböcker) framgår det att man inte enkelt kan sätta etiketten expressionist på en målare som förvisso söker efter uttrycket, men samtidigt vet att tillfälligheter och ingivelse inte avsevärt påskyndar den tid det tar för en målning att bli färdig.

Staffan Hallströms målningar växte fram delvis ur själva materialet men också ur hans djupaste känsloliv. Motiven tog form, sakta och omständigt. Han ändrade, skissade nytt och målade över, för att till slut finna en komposition och färgställning han var nöjd med, och som hade den balans och det uttryck han sökte. I sina målningar hämtade han inspiration från giganter som Goya, Delacroix och Rubens, men även C F Hills sjukdomsteckningar. Det finns också ett drag av Giacomettis tecknande av figurer och i skildringen av starka känslolägen.

Staffan Hallström var medlem i Saltsjö-Duvnäs-gruppen, som utgjordes av konstnärer som tidvis umgicks och arbetade på Duvnäs Gård, bland dem Evert Lundquist, Olle Nyman, Sixten Lundbohm, Roland Kempe och Staffan Hallström.

I Staffan Hallströms konst är tecknandet viktigt och hans målningar utstrålar lika mycket linjeföring som målerisk poesi. För konstnären var omtagningarna viktiga för slutresultatet och det faktum att skaparprocessen tillåts leva kvar i det färdiga verket gör att hans målningar fortfarande känns relevanta idag och väldigt närvarande.

Staffan Hallström är representerad på bland annat Moderna Museet och Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings konstmuseum och Göteborgs konstmuseum. Offentlig utsmyckning: stengodsarbeten i T-centralen och Masmos tunnelbanestationer i samarbete med Lasse Andréasson. De färgsatte även Lidingöbron 1970 och Fjärrvärmeverket i Akalla 1974 tillsammans. Han blev professor 1976, samma år som han omkom i en bilolycka intill sitt hem i Furusund.