Höjd: 13 cm.

Tapio Wirkkala var en framstående finsk glaskonstnär och designer. Han föddes den 2 juni 1915 i Helsingfors, Finland, och avled den 19 maj 1985 i samma stad. Wirkkala är känd för sina innovationer inom glas. Wirkkalas glasdesigner var ofta inspirerade av naturen och de vackra finska landskapen. Genom att kombinera konst och natur skapade han konstverk som påminde om isformationer, vattenströmmar och andra naturliga fenomen.

Han började sina studier inom dekorativ skulptur vid Centralskolan för konstflit i Helsingfors år 1933. Wirkkala blev särskilt berömd efter att ha vunnit Iittalas tävling i glasformgivning år 1946. Två av hans verk, Madonnan och Campanile, ställdes ut på triennalen i Milano år 1951, där han vann Grand Prix-priset i tre kategorier: glas, trä och utställningsplanering. Denna triumf gav honom internationell uppmärksamhet och etablerade grunden för hans framgångsrika karriär.

Under sin karriär arbetade Wirkkala med många olika material och formgav allt från sedlar för Finlands bank till frimärken för de olympiska spelen i Helsingfors 1952. Han var också aktiv inom silverdesign och fick uppmärksamhet för sina verk på triennalen i Milano 1954.

Wirkkala gjorde också en internationell karriär och arbetade en tid i New York för Raymond Loewy. Han designade serviserna Finlandia och Century för det tyska företaget Rosenthal, som vann guldmedalj vid den internationella keramiktävlingen i Faenza fem år i rad. År 1959 blev han formgivare för glasfabrikören Paolo Venini i Italien.

Han var gift med keramikkonstnären Rut Bryk, och de fick två barn, formgivaren och inredningsarkitekten Sampsa (Sami) Wirkkala, född 1948, och konstnären Maaria Wirkkala, född 1954.

Under sin karriär tilldelades Wirkkala flera utmärkelser, inklusive tre guldmedaljer på Milano Triennalen, Lunningpriset, Pro Finlandia-medaljen och Prins Eugen-medaljen.

Namnet "Ultima Thule" härstammar från antikens geografi och användes för att beteckna det yttersta avlägsna nordliga området. Wirkkala fann inspiration i den arktiska naturen och klimatet i norra Finland, särskilt i issmältningen, när han skapade denna unika servis för Iittala på 1960-talet.

Det som gör Ultima Thule så karakteristiskt är dess distinkta yta som liknar iskristaller eller frost som bildas när vattnet fryser. För att uppnå denna unika textur spenderade Wirkkala tusentals timmar i glasbruket, experimenterande och perfektionerade tillverkningsprocessen.