Sintergods. Diameter 11,5 cm. Höjd 7 cm.

Ingrid Atterbergs sintergodsserie har ett nära nog magiskt skimmer över sig. Med en envishet gränsande till galenskap försökte hon, trots att det egentligen inte skulle gå, få den uppländska rödleran att ta form som ett regelrätt stengods. Hon brände föremålen exakt 30 grader från smältpunkten (1100 grader) vilket gjorde att de sintrade, förglasades, och fick en yta snarlikt ett stengods som normalt bränns i över 1200 grader. Det var en komplicerad process, många bränningar misslyckades och serien visade sig för dyr att producera och lades ner samma år den presenterades (1957). Sammanlagt 12 olika modeller gjordes. Sintergodset märktes vanligen med Abg och eller UE, men även omärkt gods förekommer. Man räknar med att några hundra exemplar av varje modell hann tillverkas.

Bakgrund: Den av formgivarna på Upsala-Ekeby som var närmast leran, materialet, var Ingrid Atterberg (1920-2008). Hon experimenterade alltifrån första början, som den skolade keramiker hon var, med leror, glasyrer och tekniker. Till exempel återupplivade hon svartleran, en blandning av rödlera och manganoxid, och gjorde den till ett effektfullt inslag i många konstgodsserier, inte bara hennes egna; hon fick också fram en serie, Sintergods, som lyckades frambringa stengodseffekter ur den uppländska leran; hon hittade även på ett sätt att använda sig av chamottelerans effekter utan att behöva dreja den.

Men Ingrid Atterberg skulle inte intagit platsen som en av de stora i svensk keramik, om hon inte hade lyckats förena sin känsla för leran med en stilsäker modernistisk kompass. Särskilt under 1950-talet visade sig detta, med serier som Pepita, Domino, Pylon, Kort serie, Tricorn, Chamotte, Spira med flera. Hon lämnade fabriken 1964, för andra designuppdrag. Då hade hon varit där i 20 år. Så småningom återupptog hon keramiken i egen ateljé i Uppsala och där fortsatte det flitiga experimenterandet med lera och glasyrer, men med ett radikalt annorlunda gods som resultat.