Glaserat lergods.
Vas, modell 125, höjd 18,5 cm.
Skål, modell 2078, diameter 13 cm.
Fat, modell 2072, bredd 22 cm.
Fat, saknar modellnummer (troligen 2081), bredd 30 cm.

”Grafika gjorde sitt intåg i det svartvita, geometriska 50-talet. Men tittar man närmare på modellerna och dekorens detaljer dröjer sig 40-talets organiska former och naturelement kvar. Spåren av genuint hantverk är som alltid hos Atterberg närvarande, i Grafikas fall främst genom den handmålade dekoren. Även bruna Grafika-liknande vaser och fat gjordes.” (Magnus Palm: Stora boken om Upsala-Ekeby, 2018, sidan 41)

Bakgrund: Den av formgivarna på Upsala-Ekeby som var närmast leran, materialet, var Ingrid Atterberg (1920-2008). Hon experimenterade alltifrån första början, som den skolade keramiker hon var, med leror, glasyrer och tekniker. Till exempel återupplivade hon svartleran, en blandning av rödlera och manganoxid, och gjorde den till ett effektfullt inslag i många konstgodsserier, inte bara hennes egna; hon fick också fram en serie, Sintergods, som lyckades frambringa stengodseffekter ur den uppländska leran; hon hittade även på ett sätt att använda sig av chamottelerans effekter utan att behöva dreja den.

Men Ingrid Atterberg skulle inte intagit platsen som en av de stora i svensk keramik, om hon inte hade lyckats förena sin känsla för leran med en stilsäker modernistisk kompass. Särskilt under 1950-talet visade sig detta, med serier som Pepita, Domino, Pylon, Kort serie, Tricorn, Chamotte, Spira med flera. Hon lämnade fabriken 1964, för andra designuppdrag. Då hade hon varit där i 20 år. Så småningom återupptog hon keramiken i egen ateljé i Uppsala och där fortsatte det flitiga experimenterandet med lera och glasyrer, men med ett radikalt annorlunda gods som resultat.