Konstglas i dova toner. 3 delar. Total höjd 34,5 cm.

"Krelms klockor" hör till Kaj Francks mer experimentella glasproduktion och kan knytas till hans arbete vid Nuutajärvi under 1950- och 1960-talen. Det rör sig inte om en bruksserie i traditionell mening utan om ett mer skulpturalt glasobjekt där form och material undersöks fritt. Sfäriska och cylindriska element är placerade ovanpå varandra i en vertikal rytm. Kompositionen bygger på kontrasten mellan den massiva, mörkare nedre klotformen och de lättare, mer transparenta partierna ovanför. Proportionerna är noggrant avvägda och anknyter till hans generella arbete med grundformer snarare än dekor.

Kaj Franck (1911-1989) var en av efterkrigstidens mest betydelsefulla finländska formgivare och en central gestalt inom nordisk modernism. Han utbildades vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors och kom tidigt att verka inom flera områden, men det var inom keramik och glas som han formulerade sitt mest genomgripande bidrag till 1900-talets designhistoria.

Franck förknippas främst med sin verksamhet vid Arabia och Nuutajärvi. Hans estetik var djupt förankrad i funktionalismens ideal men försköts mot en social och ekologisk medvetenhet. Franck betraktade formgivning som ett etiskt ansvar. Föremålet skulle vara nödvändigt, hållbart och demokratiskt tillgängligt. Han motsatte sig överflöd och betonade att det sköna återfinns i det funktionella och motiverade. Denna hållning gav honom epitetet den finländska formgivningens samvete.

Inom glaset utvecklade han parallellt ett mer experimentellt uttryck. För Nuutajärvi arbetade han med både bruks- och konstglas, där han utforskade materialets optiska och taktila kvaliteter. I konstglasen framträder en mer sensuell och färgmässigt dramatisk sida, med bubblor, infällda metaller och filigranteknik, medan bruksserierna präglas av återhållsam klarhet och tunnhet där materialet nästan upplöses i ljus.

Som pedagog och konstnärlig ledare vid Konstindustriella läroverket bidrog han starkt till att förnya designutbildningen i Finland. Han betonade process, materialkännedom och tvärdisciplinärt arbete snarare än stil. För honom var formgivning inte skapandet av objekt utan lösningen av problem. Genom sin konsekventa reduktion av form och sin strävan efter långsiktig hållbarhet formulerade han en modernism som inte enbart var estetisk utan även moralisk.