Stengods. Årsbokstav K (1969). Höjd 22 cm.

Berndt Friberg (1899-1981) är allmänt erkänd som en av vår tids mest framstående stengodskonstnärer. Hans klassiskt enkla former, ibland stadigt massiva, ibland lätta och graciösa, och hans egenblandade, återhållsamt sträva eller intensivt blänkande glasyrer, uppskattas av samlare över hela världen.

Han hade en solid grund att stå på. Redan som 13-åring började han, som hantlangare, på Höganäsbolaget; som 18-åring var han fullärd drejare. Åren som följde innan anställningen på Gustavsberg 1934 arbetade han på en mängd olika keramikfabriker, bland annat Svedala Slipvarufabrik, Visby Kakelfabrik och Nyman & Nyman i Höganäs. I Visby började han på allvar experimentera med glasyrer, något som han skulle fortsätta med livet ut. Även där, inte bara inom drejning, skulle han bli en virtuos.

Det var som drejare för Wilhelm Kåge han anställdes på Gustavsberg. Men efterhand sögs han in i den konstnärligt inriktade atmosfär som rådde på fabrikens konstavdelning, sedermera Gustavsbergs Studio. Kåges nätverk av keramikkännare, konstkritiker och museimän påverkade också den hantverksmässigt så drivne Friberg att utveckla sig, och utmanade honom till att gå i de kinesiska gamla mästarnas fotspår.

Som konstkeramiker i eget namn debuterade han 1941, men det var under 1950-talet, med en rad separatutställningar, bland annat på NK, som genombrottet kom. Kung Gustav VI Adolf och andra notabiliteter inom det exklusiva sällskapet ”Keramikens vänner” (som odlade intresset för det nordiska och kinesiska stengodset) hedrade utställningarna med sina besök, vilka också blev flitigt omskrivna och fotograferade i pressen. Det uppstod något av en symbios mellan Gustav VI Adolf och Berndt Friberg, mellan ”kungen” och ”hantverkaren”, som till slut mynnade ut i en gåva från Friberg till kungen på dennes 90-årsdag 1972, ett schatull med 24 av Friberg egenhändigt drejade, glaserade och utvalda miniatyrer. Schatullet till kungen var exklusivt och skilde sig från de schatull med miniatyrer som tidigare tillverkats.

Berndt Friberg gjorde en poäng av att han var en enkel arbetargrabb från Höganäs, och ville inte göra sig märkvärdig. Han kallade sig ”pottmakare”. Och visst var han det, men han kunde lagt till att han också var den skickligaste pottmakaren av dem alla.