I originalask.

Kedjans längd ca 44 cm. Hängets höjd ca 5,6 cm.

När det gäller Tapio Wirkkalas arbete inom smyckesdesign, särskilt för det finska företaget Kultakeskus, utgör det en viktig men ibland förbisedd del av hans mångsidiga formgivargärning. Wirkkala, som var verksam inom ett brett spektrum av material – från glas till trä, från porslin till plast – utförde också ett betydande antal smyckesdesigns i ädla metaller som silver och guld. För Kultakeskus, Finlands ledande tillverkare av ädelmetallprodukter, skapade han under 1950- och 60-talen en rad innovativa smycken som förenade nordisk enkelhet med organiska former hämtade från naturen – ett återkommande tema i hela hans produktion.

Wirkkalas smycken präglas av en skulptural känsla, ofta med former som liknar blad, droppar, snäckor eller rinnande vatten – samma naturinspirerade estetik som syns i hans glas och träskulpturer. Arbetena visar också hans otroliga känsla för materialets inneboende kvaliteter – en designfilosofi han själv uttryckte som att "alla material har sina egna oskrivna lagar". För Kultakeskus tog han denna tanke till sin spets genom att skapa smycken som inte bara var prydnader, utan små, bärbara konstverk.

I motsats till de mer dekorativa och ornamenterade traditionella smyckena, stod Wirkkalas arbeten för en ny modernism: rena linjer, subtil asymmetri och en känsla av rörelse frusen i metall. Det är ingen slump att dessa smycken blev populära både i Finland och internationellt – de speglar samma eleganta enkelhet som gjorde hans glasdesign för Iittala och porslinsföremål för Rosenthal så eftertraktade.

Under 1960- och 70-talen utvecklade Tapio Wirkkala en serie silversmycken för den finska tillverkaren Kultakeskus, där han på ett förfinat och reduktionistiskt sätt gestaltade teman hämtade ur naturens cykler. Bland dessa framträder den så kallade Moon-serien som ett särpräglat kapitel i hans produktion. Smyckena rör sig i gränslandet mellan konst och bruksföremål, och utgör samtidigt en tydlig förlängning av Wirkkalas bredare konstnärliga praktik – där naturen, rytmen och den mänskliga skalan står i centrum.